Det var i början av 90-talet. Jag arbetade i skolans värld och
ett intresse växte inom mig. Jag var nyfiken på vad som skulle hända om det
blev alldeles tyst i klassrummet och eleverna satt alldeles passiva, kanske i
fem minuter. Vad kunde eleverna då ägna sig åt? Min gissning var att de skulle
bli mer uppmärksamma på sina egna tankar, drömmar och fantasier. Min nyfikenhet
hade vuxit fram när jag tillsammans med Terry Orlick från universitetet i
Ottawa i Kanada tagit fram program för avslappningsträning i skolan, program
som inkluderade att eleverna manade fram positiva bilder i sitt inre. När vi
provade programmen blev vi uppmärksamma på hur olika barns förmåga var att
skapa inre bilder, men att förmågan gick att träna. Många elever kunde lätt
återuppliva roliga och självstärkande minnen inom sig. De kunde också på
uppmaning se härliga fantasier inom sig, fantasier som de själva kunde styra
över.
”Jag älskar att vara i djungeln och hänga i linjalerna.”
Så sa en åttaåring glatt när jag frågade vad han hade tänkt
på när han satt där i klassrumstystnaden. Han berättade vidare om äventyren i
djungeln detaljrikt och målande. För honom var den inre världen lättillgänglig,
levande och han kunde sätta ord på den. Andra elever hade inte den förmågan att
”på kommando” skapa sådana inre upplevelser. MEN både Terry och jag märkte att
ju mer vi tränade desto fler elever kunde skapa inre bilder. Att skapa inre
bilder kanske inte är rätt utryck, bättre att säga inre föreställningar. Alla
ser inte i inre filmer som rullar på utan kanske är mer auditiva;
hörselintrycken dominerar. Hos andra dominerar det kinestetiska sinnet. De
kinestetiskt inriktade barnen får den mesta upplevelsen i sin kropp när de
visualiserar. Vi förstod det när vi bad elever att under ”tysta stunden” tänka
på något positivt eller något allmänt självstärkande. Vi gör olika.
”Avslappning är när man sitter tyst och
andas lugnt. Dumma tankar försvinner." Måns 9 år
Varför var vi så intresserade av att elever skulle få
möjlighet att lära sig att vara i tystnad, botanisera i sitt inre liv och skapa
egna inre bilder? Vi trodde helt enkelt att människor, stora som små, mår bra
av att stilla sig, rikta blicken inåt och hämta kraft från sina tankar och sin
fantasi. Redan då, på 90-talet, såg vi att barns tanke- och fantasivärld till
så stor del fylldes av färdiga bilder, färdiga fantasier, från skolan, från
bilderböcker och inte minst från barn-tv som sände redan på morgonen. Det här
var alltså innan datorer och ”paddor” tillhörde barnens vardag. Vi trodde och
jag tror fortfarande att det inre livet behöver motioneras, likadant som
muskler behöver användas för att inte förtvina och att intellektet behöver
användas för att inte ”slamma igen”.
En kraftfull bonus av den här mentala träningen på lekfull
barnnivå blev att eleverna blev uppmärksamma på att vi inte är våra tankar, vi är inte våra känslor. Tankar och känslor är istället något som
skapas inom oss och vi själva kan vara medskapare. Vi behöver inte vara ett
offer för de känslor och tankar som kommer. Vi kan öva oss att vända den inre
blicken mot det som gör oss gott.
Oj, jag hade tänkt skriva om tomhetens möjligheter ur ett
helt annat perspektiv, men så kom de här inre bilderna och pockade på. Undrar
vad som dyker upp nästa gång, Jag har nämligen bestämt mig för att hålla kvar
vid temat Tomhetens möjligheter – antagligen för att det betyder något för mig
själv just nu.
Till slut: Hör gör du när du tänker? Kommer det någon slags
inre bilder eller är det andra förnimmelser? Dela gärna med dig!
Och du som har barn eller barnbarn, tänk på vilka
möjligheter barnen har att skapa egna inre föreställningar när du läser högt i
en bok utan bilder. De får skapa sina egna. Vill barnen sedan dela med sig av
”hur det ser ut i gummans stuga” eller ”hur de tror att gumman känner sig”, då
är det förstås en bonus för er båda.
PS: Vill du veta mer om hur man kan använda Terry Orlicks
och mina idéer hemma med barn eller barnbarn? Gå in på www.solin.se/mindshop och titta efter
boken Visst kan du – för barn och föräldrar.
