Gödsla eller inte gödsla - det är frågan

Nu kan väl inte semesteruppehållet motiveras längre. Även om gräsmattan beter sig som om det vore högsommar. Hmm. Det är nog bäst att gödsla lite mindre i fortsättningen.

"Gödsla det goda" sa den fantastiske gamle pedagogen Sune Martinsson. Jag citerar honom i min bok Landa mjukt - att hantera vardagens stress och se framåt med mental träning. Igår blev jag påmind om honom när Pia Sundhage intervjuades i Sportnytt. Hon säger där att hon vill hjälpa spelarna att utveckla sina styrkor, snarare än att se sina brister. Jag tittar efter det friska, det som är bra, säger hon.

Tänk, det stämmer så bra med två forskningsansatser som står för ett nytänkande. Det ena är
Positive Organizational Science, POS, en forskningsgren som i Sverige leds av Birgitta Södergren. "Ställ frågorna i positiva termer", säger Birgitta. Tittar vi efter problem, då ser vi problem. Titta istället tittar efter de goda undantagen, även när det är problematiskt. Då får vi syn på det som ger resultat. Naturligtvis är inte POS allena saliggörande utan ska ses som ett viktigt komplement till traditionellt tänkande, men det ger människor energi!

Den andra forskningsansatsen företräds av den numera framlidne medicinske sociologen Aaron Antonovsky. Den benämns salutogen. Salus = hälsa. Inom den salutogena forskningen letar forskarna efter faktorer som skapar hälsa och välmående istället för att leta efter det som inte fungerar. Det kallas i mer vardagliga hälsosammanhang för friskfaktorer. Leta efter friskfaktorer, inte bara riskfaktorer! - är budskapet.

Hur är ansatsen i din egen vardag? Letar du riskfaktorer eller friskfaktorer?

Vill du ta del av mer tankar om ovanstående fenomen? Läs Pia Sundhages och min bok Spela på bästa fot - att leda med glädje. Wahlström & Widstrands förlag.

Winston Churchill, i hetluften under andra världskriget - en man med fingertoppskänsla men kanske inte nyansernas mästare får avsluta idag:

                 

                             Att hitta vad som är fel kan vilken idiot som helst göra. 

                                     För att se vad som är bra krävs ett geni.

Känna sig ung

Idag känner jag mig ung, sa jag till väninnan. Och tänker sedan: Vad är det att känna sig ung?

Dagens aktiviteter som fick mig att säga så:

1. Tog en löprunda. Nåja, jag lufsade fram utmed stranden i tjugo minuter. Det var något nygammalt. Jag slutade jogga efter att en sjukgymnast för 7-8 år sedan sa att det var en onödig belastning på kroppen i min ålder. Nya rön har fått mig att tvivla på hennes ord och det var härligt att känna att det fanns en viss spänst i steget. Kände jag mig ung? Nja, vid närmare eftertanke är nog levande ett bättre ord.

2. Badade i Vänern och doppade huvudet. Jag väljer oftast att ”rädda frisyren” av ren lättja, men idag skulle jag ändå tvätta håret. Efter badet spred sig en härlig pirrande känsla från de bara fötterna till det blöta hårrufset. Den pirrande känslan övergick till en skön värmevåg genom kroppen där jag stod på klippan. Kände jag mig ung? Nja, levande var nog även här ett bättre ord.

 

3. Utomhuskonsert med Lars Winnerbäck vid sagoslottet Läckö. Jag gungade till musiken och kände vibrationerna i hela kroppen. Kände jag mig ung? Ja. Men det hör nog ihop med det faktum att utomhuskonserter och gung till svensktoppsartister är något jag förknippar med ungdom. Hur kände jag mig inombords? Levande!

Nu har jag satt myror i huvudet på mig själv. Sätter jag likhetstecken mellan att känna sig ung och känna sig levande? Nej, så är det nog egentligen inte när jag tänker efter. Men varför sa jag till väninnan att jag kände mig ung när jag menade att jag kände mig levande? Finns det en bild inom mig att man blir mindre levande som 60+? Ja, den frågan måste ställas. Jag får fundera vidare. 

Kanske du som läsare har tankar om vad detta med att känna sig levande betyder för dig. Dela gärna med dig. 

För egen del vill jag fortsätta att doppa huvudet, lufsa utmed stränder och gunga till musik. 

"Så ledsamt det är att jag fjärtar varje gång jag reser mig från en stol, sa Birgittas svärmor. Problemet blev särskilt tydligt när hon var bortbjuden och blev sittande en längre stund.

Hur pigga vi än känner oss så blir det med åren vissa förslappningar i kroppen. Tage Danielssons limerick finns i fjärran:
                                             "Det var en flicka från Gränna
                                              som sin stjärtmuskel så kunde spänna
                                              att hon i sitt hål
                                              kunde strypa en ål
                                              och till och med vässa en penna."

Med en rimligare målsättning än att vässa en penna finns det hopp även för oss 60-plussare.
Vanlig styrketräning på gym, i gympapass eller sit-ups hemma på köksgolvet stärker ben-, rygg- och bukmuskulatur. Med starkare muskler behöver man inte ta i så när man ska resa sig och trycket på ringmuskeln minskar. Varför inte också träna upp spänsten i själva ringmuskeln. Vanliga knipövningar innefattar även denna - antingen man vill eller inte.

För egen del terroriserar jag mitt gamla syjuntegäng en gång om året. Då är det först avkollning av att alla kan resa sig från en stol utan att stöna eller hålla sig i stolen. Sedan testas förmågan att sätta sig utan att ramla ner sista biten. Båda övningarna kräver hyfsade ben-, rygg- och bukmuskler.

Erkänn att du provade att spänna den aktuella muskeln under tiden du läste! En bra början.

Låg tilltro till pensionssystemet Den 20 april disputerade Erika Werner vid Socialhögskolan, Lunds universitet med avhandlingen ”Trygg, sviken eller osäker. Tankar och förberedelser inför pensioneringen”. På universitetets hemsida kan vi läsa om avhandlingen. Förvirring och osäkerhet i det nya pensionssystemets spår riskerar urholka tilliten till hela välfärdssamhället.  - Den som lever i ett parförhållande tänker oftare långsiktigt kring pensionen, säger Erika Werner och berättar att bostaden är för de flesta den viktigaste pensionsförsäkringen. Hon har intervjuat 78 personer i olika åldrar och med olika bakgrund. • De som är födda före 1942 och får hela sin pension enligt det gamla systemet känner sig trygga och har tillit till pensionssystemet. Om de överhuvudtaget oroar sig för något så är det hälsan. • Personer som är födda 1943-1959 berörs både av det gamla och av det nya pensionssystemet. Människor i den här gruppen känner sig, enligt Erika Werner, ofta svikna. - Framför allt är det många kvinnor som upplever sig lurade och förbisedda, säger hon. De har ofta arbetat deltid och valt att stanna hemma länge med barnen. Nu måste de betala ett högre pris för detta än vad de hade räknat med. • Den yngre generationen, födda 1960 och framåt, är också kritisk men här har budskapet att man måste ta ett utökat eget ansvar sin pension landat stadigare. Ett annat tydligt tecken på misstro mot det nya pensionssystemet visar statistik från Pensionsmyndigheten. År 2000 gjorde 2/3 av förstagångsväljarna ett premiepensionsval. År 2010 var det knappt 2% som gjorde det. Istället låter de staten ta över ansvaret för valet eftersom de känner att de varken har kompetens eller vilja att själva göra ett vettigt val. - Det är problematiskt när socialförsäkringssystemen gör att den försäkrade känner sig otillräcklig, menar Erika Werner. Att uppleva att man inte kan påverka sin situation ökar risken för att man tappar tilliten till hela det politiska systemet.  Saxat från Lunds universitets hemsida.

Vilken sort är du? Den som hänger på? Den som är stressad av att inte hinna hänga på? Eller den som släpper och tycker att livet har andra värden? Jag pratar om it-utvecklingen. Appar, RSS-strömmar, QR-koder, facebook, power-pointpresentationer.....  Många 60plussare jag pratar med vill hänga på - men vill göra det på sina villkor. Den som lämnat arbetslivet har förstås större möjligheter att välja takten själva. "IT-tvecklingen går ju så vansinnigt fort. Om jag släpper taget nu, kommer jag bli helt utanför om fem år? Blir jag betraktad som ett ufo av barnbarnen?" sa en god vän 60+. Ingen vet. Vad vi däremot vet är hur ungdomar ser på mobilen.  I en undersökning ställdes frågan "Om man var tvungen att välja bort en funktion i en telefon, vilken skulle du välja?" Ring-funktionen, svarade de flesta ungdomar. Jaha...

Tack för alla vänliga, intressanta kommentarer på min blogg! Jag får dem på facebook. Jag ser fram emot att också få kommentarer här på bloggsidan. Go for it!

En märklig dag. Jag har blivit officiellt avtackad på Örebro universitet. Tillsammans med andra som avgått med pension firades vi med pompa och ståt i aulan. När vi tågade in bakom fanborg och spelemän kändes det som en lek. Vi lekte pensionärer. Visserligen kändes det gott när rektorn i sitt tacktal till mig sa: Är det verkligen möjligt att du, Elisabeth har uppnått pensionsålder?! - och både han och jag visste att jag inte var på väg in i en pensionärstillvaro (vad det nu är?), så fanns det en overklighetskänsla i mig.

Jag tror vi är många som brottas med begreppet pensionär. Inre bilder av tidigare generationer av pensionärer dyker upp på näthinnan. Där är ju inte vi - eller? Att bli pensionär är i mycket en finansiell fråga. Vi får pengar från nytt håll. Ofta för lite, men ändå. Däremot blir friheten så mycket större än när man var anställd. Frihet till vad? Ja, det är kanske något som både skrämmer och lockar. Som en av deltagarna sa: Igår var jag chef på jobbet. Nu är jag chef över mitt eget liv.
Stort - och krävande?

I torsdags träffade jag Malena Ivarsson. Jag intervjuade henne för boken Ny fas  i livet - Reflektion. Inspiration. Pension. En sak som hon berättar förvånar mig verkligen. Det är bara cirka femtio procent av kvinnor i vår ålder som känner till att det finns östrogen som används lokalt och alltså inte går in i kroppen. Trist, eftersom det kan göra så stor skillnad för många. Positivt är att Malena har utbildningar för läkare och annan personal på vårdcentraler. I samband med det uppmuntrar hon dem att ta upp denna möjlighet. Heders åt dig Malena, som fortsätter att folkbilda både oss privatpersoner och professionella!

Ny har jag intervjuat min yngsta expert för boken Ny fas i livet. Magnus Lindwall är bara 37 och började som indrottspsykolog. Klok som en uggla, påläst och väldigt intresserad av äldres hälsa. Härligt. Magnus forskar om psykologiska effekter av fysisk aktivitet hos äldre. Det är otroligt vilka positiva effekter man har sett. Allra bäst är att det räcker att röra lite på sig för att må bättre. Mer om detta kommer i boken.
Magnus Lindwall har också skrivit en bok om självkänsla. Den heter just: Självkänsla - bortom populärpsykologi och enkla sanningar. Den kom ut på Studentlitteratur 201. Där visar han att det handlar främst om att göra gott för andra. När vi känner att vi behövs, då stärks vår självkänsla. Läs den! 

Färdig gräsmatta, det blir bra. En pensionärsgranne med dragkula på bilen och jag åker och hämtar gräsrullarna. Överraskningen kommer när jag börjar lyfta ut rullarna från släpkärran. TUNGT! När jag lagt en tredjedel av gräsmattan står det klart. Jag kommer inte att orka. Ringer Berit Andersson på Seniorbolaget som jag varit i kontakt med för bokens räkning. Jag ville intervjua någon pensionär som jobbar via en pensionärspool.
Visst, säger Berit, jag återkommer snart. En timme senare står han där, min pensionär som kan hjälpa mig att bära gräsrullar! Två timmar senare är vi klara och jag är en livshistoria rikare.
Hurra för Seniorbolaget och alla andra pensionärspooler!

Birgitta ringer. Jag har varit på stickcafé, berättar hon. Föreståndaren för ett äldreboende hade helt enkelt ringt henne och några andra 60plussare och frågat: Vill ni komma till de gamla och ha stickcafé? Visst.
Ingen av de gamla klarade längre att sticka själva men verkade njuta av att känna på stickningarna, fråga, berätta om vad de själva brukat sticka och känna gemenskapen med andra kvinnor.
Det blir nog fler gånger, säger Birgitta.
Hurra för påhittig personal på äldrebooende, säger jag.

Jag sitter och lyssnar på intervjun jag gjort med Per Thorsell för boken. Lite kuriosa som han delar med sig av:
Per berättar hur han redan på 70-talet införde rökförbud på tågens restaurangvagnarna. Ett problem de hade där var den dåliga genomströmningen i restaurangvagnarna på tågen. När Per åkt med tågen ett antal gånger såg han vad det handlade om. Rökarna var de som satt kvar längst. Detta trots att det fanns sittvagnar där man fick röka. Var det ett gäng som fikade ihop så var det alltid någon som var på väg att tända en cigarett, när någon annan tyckte det var dags att resa på sig.
Som tågservicechef tog Per då beslutet att införa rökfria restaurangvagnar. Det skulle betyda mycket för genomströmningen. Han fick med sig sin vd på detta, även om alla andra var emot; företagsledningen, SJ och Göteborgstidningen, ja till och med tågpersonalen. De var rädda att få mindre dricks.

Per berättar vidare: Det var med viss bävan jag var nere på Stockholms Central och pratade med personalen den dagen rökfria restaurangvagnar infördes. Men det hade gått ganska bra, sa de. Inte alls så mycket irritation hos resenärerna. Min vd och jag åt lunch på Centralen för att kunna följa utvecklingen. Då kom hovmästaren och sade: ”Du har SVT i telefon”. Nu är det väl kört, tänkte jag. Får man dem emot sig är det förlorat. Jag svarar och säger vem jag är. ”Är det du som genomfört detta med rökfria restaurangvagnar?” ”Ja, det är det.” ”Toppen! Jag är själv allergiker. Får vi komma och göra en intervju,” säger reportern. Nu får jag draghjälp. Pust.” Jag kunde andas ut. 

Detta var i maj 1976, alltså drygt trettio år innan andra restauranger fick rökstopp via en ny lag, säger Per inte utan stolthet i rösten.

Engagemang var ordet. Jag har haft träff med två referensgrupper till min kommande bok Ny fas livet - Reflektion. Inspiration. Pension.Två gäng 60plussare som läser intervjuerna jag gjort med både privatpersoner och experter. Förutom att de har synpunkter på detta, bjuder de på sina egna tankar om pensionering: rädsla för ensamhet i singelskapet, för att bli sittande, funderingar över ekonomin och om man ska flytta efter barnen. Och hur ska man förhålla sig till egna gamla föräldrar? Måste man verkligen sluta arbeta? Tack för det ni bjuder på! Tack också till er som delar med er av tankar och erfarenheter här på bloggen!

PS: Att intervjun med sömnforskaren Lena Leissner skulle väcka så stort intresse i referensgrupperna kunde jag gissa. Sömnen angår oss i alla åldrar. Studenter har stått på rad hos Lena efter hennes sömnföreläsningar på universitetet. Vet du till exempel att 60plussare vaknar till minst tio gånger per natt? Det är för att vi ska orka vända oss. Yngre personer klarar det i sömnen. Och vända på oss - det ska vi för att inte stelna till. Så ta det med ro om du vaknar upp då och då. Det är helt naturligt.

 Margot Hjälmsson skriver så här på min facebook-sida Elisabeths bok om 60+:

Kul med din blogg! Den är både lättläst och insprirerande samt skapar en viss spänning inför den kommande boken. Vill säga att jag beundrar dig för din energi och initiativkraft.
Den får mig samtidigt att känna att jag själv valt den enkla vägen som innebär att jag är rädd att låsa mig i något i tron att jag förlorar den nyvunna friheten som pensionen innebär. Vet inte om jag ljuger för mig själv när jag säger att det beror på att jag vill kunna pendla mellan Sverige, Turkiet och Frankrike. Det verkar -nu när jag ser det i skrift- som att det som berikar mitt liv så mycket, samtidigt har en hindrande effekt! Jag fick något att tänka på. Du ser Elisabeth att din blogg inspirerar på många sätt, jag fick något att fundera på!
Kram och Lycka till!

Jag säger bara tack. Det är precis så jag vill att också den kommande boken ska fungera - som en avstamp för reflektioner om utvecklingen av det egna livet.

I Sevilla såg jag ofta människor i pensionsåldern som stannade upp vid uterestaurangerna och sjöng - a capella. Ett pittoreskt inslag eller tecken på nyfattigdomen i Spanien?

Jag har fått frågan varför jag har en länk till Ann Ljungbergs Skrivpuff. Jag prenumenerar på hennes  digitala nyhetsbrev. Där fick jag se att hon befann sig i Sevilla på sin båt/bostad, just när jag skulle lyxa till det med några skrivardagar på caféer, i vårsolen, i Sevilla. Vilken tillfällighet!? Vi fick två för mig inspirerande möten under en parasoll i gamla stan. Det fick mig att inse att jag ville blogga om framväxten av min bok om olika vägar in i pensionsåldern. Jag njuter ju så av processen, även om det förstås ibland kommer tvivel. Grejen är att våga även om man ibland är rädd.

Vad har Göteborg att bidra med till min bok om att gå i pension? Mycket. I en intervju med Magnus Lindwall, docent i psykologi, står det klart att hur mycket det lönar sig att vara fysiskt aktiv; även måttlig fysisk aktivitet ger fungerar som buffert både mot bland annat demens och depression. Enkelt och hoppingivande. Att jag sedan glömde kvar min inspelningsväska på ett kafé på Psykologen handlar säkert inte om begynnande demens utan om allmän virrighet. Stressen slog i alla fall till när jag upptäckte förlusten en timma senare när jag promenerat till mitt nästa intervjuobjekt, stressexperten och professorn Peter Währborg.
Man brukar tala om två väger att bemästra stress: att ta tag i problemet eller om det inte är möjligt, hantera sig själv och sina känslor. Tack snälla Peter som hjälpte mig att lösa problemet. Han trixade ut sin bil ur garaget vid Avenyn och körde mig till Psykologen. Väskan fanns kvar, dagen var räddad.
Ja, jag fick ett intressant samtal med Peter Währborg också. Han förklarade varför en stor livsomställning som att pensioneras kan skapa stress. Han avslöjade också hur han själv förbereder sig för att gå i pension så småningom.
Som bonus på resan till Göteborg fick jag träffa Olle, 7 månader för första gången. Våra blickar möts och när hans ansikte spricker upp i ett strålande leende blir jag varm i hela kroppen. Devisen att vi blir till i mötet med varandra känns helt rätt.
Hans mamma berättade förresten om vilken positiv förändring  Olles morfar genomgått efter pensioneringen. Han är både mindre stressad och rastlös och gladare. Olle är hans mentor.

Roliga intervjuer

Tänk vad livet är härligt! Jag har just kommit hem från Skåne där jag haft en spännande intervju för boken: Birgitta Piper pratar om vad man ska tänka på när man går i pension - och det gäller det heta ämnet ekonomi.

Ny fas i livet – inspiration, reflektion, pension.

Jag har på börjat arbetet med en ny bok som har arbetsnamnet Ny fas i livet – inspiration, reflektion, pension. Den bygger främst på intervjuer med människor med olika bakgrund. Gemensamt är att de varit pensionärer något år. Jag är nyfiken på hur människor tänker och känner inför pensioneringen liksom hur de har det på jobbet de sista åren. Jag vill också få bilder av olika faser i de första årens pensionärsliv.