Oj, vad julen är krävande, suckade en god vän när vi
pratades vid efter juldagarna.
Vad är det då som fyller många med känslor av obehag? Säkert
finns det många anledningar. För mig kommer ångesten dagarna innan julafton,
när jag tittar igenom vad jag köpt till barnbarnen. Är det rättvist fördelat?
Kanske borde en av dem få något mer, men vad? Hon/han har ju allt. Finns det
kanske någon rolig leksak som ännu inte hittat vägen till barnrummet. Ibland
får man krysta fram något. Sedan lättar jag lite på det inre trycket genom att
skänka pengar till marginaliserade barn i tredje världen, i barnbarnens namn.
Jag är säker på att många med mig kan överväldigas av obehag
över kontrasten mellan barns livsvillkor. Bilder från barfota barn i Syrien som
både fryser och letar efter försvunna föräldrar blixtrar förbi. Här i Sverige
har vi kollektivt, påhejad av både staten och arbetslivet, anslutit oss till
konsumismen som kulminerar på julen. Ja, jag vet. Det gäller inte alla. Men
frågan kvarstår. Hur lever vi egentligen? Det blir en fråga i alla fall för
mig, som eskalerar dagarna före jul. Den krävande julen.
Min goda vän som suckade över julen, hade andra tankar. Hon
hade lämnat de inre kraven på julstädning och fullödigt julbord bakom sig sedan
länge. Det handlade inte heller om att det kändes jobbigt att vara ihopföst med
släkten. Det som upptog henne var gamla upplevelser som fick nytt liv varje
jul. Negativa upplevelser från barndomens jular. Det var först på senare år som
hon blev riktigt medveten om att det var detta som varje jul gjorde henne rastlös
och allmänt stingslig. Juletid – julefrid. Hon bar fortfarande på barnets
skamkänsla över hur långt ifrån julefrid det hade varit hemma hos henne. Det
var inget hon pratat om som barn. Hon hade trott sig vara ensam om sina
upplevelser. Den krävande julen.
Jag kan förstås känna glädje över barnbarnens glittrande
förväntansfulla ögon också. Julen är nog inte likgiltig för de flesta av oss.
Inget rätt och inget fel – men många känslor är det. Hur är det för dig?
