Jag sitter och lyssnar på intervjun jag gjort med Per Thorsell för boken. Lite kuriosa som han delar med sig av:
Per berättar hur han redan på 70-talet införde rökförbud på tågens restaurangvagnarna. Ett problem de hade där var den dåliga genomströmningen i restaurangvagnarna på tågen. När Per åkt med tågen ett antal gånger såg han vad det handlade om. Rökarna var de som satt kvar längst. Detta trots att det fanns sittvagnar där man fick röka. Var det ett gäng som fikade ihop så var det alltid någon som var på väg att tända en cigarett, när någon annan tyckte det var dags att resa på sig.
Som tågservicechef tog Per då beslutet att införa rökfria restaurangvagnar. Det skulle betyda mycket för genomströmningen. Han fick med sig sin vd på detta, även om alla andra var emot; företagsledningen, SJ och Göteborgstidningen, ja till och med tågpersonalen. De var rädda att få mindre dricks.

Per berättar vidare: Det var med viss bävan jag var nere på Stockholms Central och pratade med personalen den dagen rökfria restaurangvagnar infördes. Men det hade gått ganska bra, sa de. Inte alls så mycket irritation hos resenärerna. Min vd och jag åt lunch på Centralen för att kunna följa utvecklingen. Då kom hovmästaren och sade: ”Du har SVT i telefon”. Nu är det väl kört, tänkte jag. Får man dem emot sig är det förlorat. Jag svarar och säger vem jag är. ”Är det du som genomfört detta med rökfria restaurangvagnar?” ”Ja, det är det.” ”Toppen! Jag är själv allergiker. Får vi komma och göra en intervju,” säger reportern. Nu får jag draghjälp. Pust.” Jag kunde andas ut. 

Detta var i maj 1976, alltså drygt trettio år innan andra restauranger fick rökstopp via en ny lag, säger Per inte utan stolthet i rösten.

Engagemang var ordet. Jag har haft träff med två referensgrupper till min kommande bok Ny fas livet - Reflektion. Inspiration. Pension.Två gäng 60plussare som läser intervjuerna jag gjort med både privatpersoner och experter. Förutom att de har synpunkter på detta, bjuder de på sina egna tankar om pensionering: rädsla för ensamhet i singelskapet, för att bli sittande, funderingar över ekonomin och om man ska flytta efter barnen. Och hur ska man förhålla sig till egna gamla föräldrar? Måste man verkligen sluta arbeta? Tack för det ni bjuder på! Tack också till er som delar med er av tankar och erfarenheter här på bloggen!

PS: Att intervjun med sömnforskaren Lena Leissner skulle väcka så stort intresse i referensgrupperna kunde jag gissa. Sömnen angår oss i alla åldrar. Studenter har stått på rad hos Lena efter hennes sömnföreläsningar på universitetet. Vet du till exempel att 60plussare vaknar till minst tio gånger per natt? Det är för att vi ska orka vända oss. Yngre personer klarar det i sömnen. Och vända på oss - det ska vi för att inte stelna till. Så ta det med ro om du vaknar upp då och då. Det är helt naturligt.

 Margot Hjälmsson skriver så här på min facebook-sida Elisabeths bok om 60+:

Kul med din blogg! Den är både lättläst och insprirerande samt skapar en viss spänning inför den kommande boken. Vill säga att jag beundrar dig för din energi och initiativkraft.
Den får mig samtidigt att känna att jag själv valt den enkla vägen som innebär att jag är rädd att låsa mig i något i tron att jag förlorar den nyvunna friheten som pensionen innebär. Vet inte om jag ljuger för mig själv när jag säger att det beror på att jag vill kunna pendla mellan Sverige, Turkiet och Frankrike. Det verkar -nu när jag ser det i skrift- som att det som berikar mitt liv så mycket, samtidigt har en hindrande effekt! Jag fick något att tänka på. Du ser Elisabeth att din blogg inspirerar på många sätt, jag fick något att fundera på!
Kram och Lycka till!

Jag säger bara tack. Det är precis så jag vill att också den kommande boken ska fungera - som en avstamp för reflektioner om utvecklingen av det egna livet.

I Sevilla såg jag ofta människor i pensionsåldern som stannade upp vid uterestaurangerna och sjöng - a capella. Ett pittoreskt inslag eller tecken på nyfattigdomen i Spanien?

Jag har fått frågan varför jag har en länk till Ann Ljungbergs Skrivpuff. Jag prenumenerar på hennes  digitala nyhetsbrev. Där fick jag se att hon befann sig i Sevilla på sin båt/bostad, just när jag skulle lyxa till det med några skrivardagar på caféer, i vårsolen, i Sevilla. Vilken tillfällighet!? Vi fick två för mig inspirerande möten under en parasoll i gamla stan. Det fick mig att inse att jag ville blogga om framväxten av min bok om olika vägar in i pensionsåldern. Jag njuter ju så av processen, även om det förstås ibland kommer tvivel. Grejen är att våga även om man ibland är rädd.

Vad har Göteborg att bidra med till min bok om att gå i pension? Mycket. I en intervju med Magnus Lindwall, docent i psykologi, står det klart att hur mycket det lönar sig att vara fysiskt aktiv; även måttlig fysisk aktivitet ger fungerar som buffert både mot bland annat demens och depression. Enkelt och hoppingivande. Att jag sedan glömde kvar min inspelningsväska på ett kafé på Psykologen handlar säkert inte om begynnande demens utan om allmän virrighet. Stressen slog i alla fall till när jag upptäckte förlusten en timma senare när jag promenerat till mitt nästa intervjuobjekt, stressexperten och professorn Peter Währborg.
Man brukar tala om två väger att bemästra stress: att ta tag i problemet eller om det inte är möjligt, hantera sig själv och sina känslor. Tack snälla Peter som hjälpte mig att lösa problemet. Han trixade ut sin bil ur garaget vid Avenyn och körde mig till Psykologen. Väskan fanns kvar, dagen var räddad.
Ja, jag fick ett intressant samtal med Peter Währborg också. Han förklarade varför en stor livsomställning som att pensioneras kan skapa stress. Han avslöjade också hur han själv förbereder sig för att gå i pension så småningom.
Som bonus på resan till Göteborg fick jag träffa Olle, 7 månader för första gången. Våra blickar möts och när hans ansikte spricker upp i ett strålande leende blir jag varm i hela kroppen. Devisen att vi blir till i mötet med varandra känns helt rätt.
Hans mamma berättade förresten om vilken positiv förändring  Olles morfar genomgått efter pensioneringen. Han är både mindre stressad och rastlös och gladare. Olle är hans mentor.

Roliga intervjuer

Tänk vad livet är härligt! Jag har just kommit hem från Skåne där jag haft en spännande intervju för boken: Birgitta Piper pratar om vad man ska tänka på när man går i pension - och det gäller det heta ämnet ekonomi.

Ny fas i livet – inspiration, reflektion, pension.

Jag har på börjat arbetet med en ny bok som har arbetsnamnet Ny fas i livet – inspiration, reflektion, pension. Den bygger främst på intervjuer med människor med olika bakgrund. Gemensamt är att de varit pensionärer något år. Jag är nyfiken på hur människor tänker och känner inför pensioneringen liksom hur de har det på jobbet de sista åren. Jag vill också få bilder av olika faser i de första årens pensionärsliv.