Oj, vad julen är krävande - också

Oj, vad julen är krävande, suckade en god vän när vi pratades vid efter juldagarna.

Vad är det då som fyller många med känslor av obehag? Säkert finns det många anledningar. För mig kommer ångesten dagarna innan julafton, när jag tittar igenom vad jag köpt till barnbarnen. Är det rättvist fördelat? Kanske borde en av dem få något mer, men vad? Hon/han har ju allt. Finns det kanske någon rolig leksak som ännu inte hittat vägen till barnrummet. Ibland får man krysta fram något. Sedan lättar jag lite på det inre trycket genom att skänka pengar till marginaliserade barn i tredje världen, i barnbarnens namn.

Jag är säker på att många med mig kan överväldigas av obehag över kontrasten mellan barns livsvillkor. Bilder från barfota barn i Syrien som både fryser och letar efter försvunna föräldrar blixtrar förbi. Här i Sverige har vi kollektivt, påhejad av både staten och arbetslivet, anslutit oss till konsumismen som kulminerar på julen. Ja, jag vet. Det gäller inte alla. Men frågan kvarstår. Hur lever vi egentligen? Det blir en fråga i alla fall för mig, som eskalerar dagarna före jul. Den krävande julen.

Min goda vän som suckade över julen, hade andra tankar. Hon hade lämnat de inre kraven på julstädning och fullödigt julbord bakom sig sedan länge. Det handlade inte heller om att det kändes jobbigt att vara ihopföst med släkten. Det som upptog henne var gamla upplevelser som fick nytt liv varje jul. Negativa upplevelser från barndomens jular. Det var först på senare år som hon blev riktigt medveten om att det var detta som varje jul gjorde henne rastlös och allmänt stingslig. Juletid – julefrid. Hon bar fortfarande på barnets skamkänsla över hur långt ifrån julefrid det hade varit hemma hos henne. Det var inget hon pratat om som barn. Hon hade trott sig vara ensam om sina upplevelser. Den krävande julen.

Jag kan förstås känna glädje över barnbarnens glittrande förväntansfulla ögon också. Julen är nog inte likgiltig för de flesta av oss. Inget rätt och inget fel – men många känslor är det. Hur är det för dig?

Huvudvärk och avslappningsträning

Är just hemkommen från en fyradagarsvandring på Camino de Santiago de Compostela i nordvästa Spanien. Att vandra på den uråldriga pilgrimsleden skapade distans till vardagen och större frågor fick utrymme. Antagligen skulle fler vandringsdagar skapa både fler skavsår och fler insikter, men jag är nöjd för nu. Visst är det häftigt att trampa stigar som tusentals pilgrimer gjort under många hundra år, men för min del kan nog en längre vandring på Sörmlandsleden fungera lika bra som njutning, tankerensare och skapa en inre balans. Samma med en utedag vid stugan. Igår när jag egentligen åkte dit bara för att lämna gräsklipparen som varit på lagning, lockade solen mig att både börja räfsa löv och titta efter trattkantareller. Sådant får mig att slappna av och må gott.  

Tyvärr har många av oss automatiserat en hög spänningsnivå, kanske både muskulärt och mentalt. Då är det inte säkert att avkopplande aktiviteter hjälper, utan man behöver  sänka sin grundspänningsnivå med strukturerad avslappningsträning. En nyligen genomförd studie från Göteborgs universitet visar att avslappning har bra effekt vid kronisk spänningshuvudvärk. Man såg att de som gjorde avslappningsövningar hade flest värkfria dagar och förbättrade sin sömn mest. Även den grupp som tränade fysiskt förbättrades. Resultaten känns välbekanta och stämmer väl med mina erfarenheter från de avslappningsgrupper jag haft genom åren.

En liten brasklapp: Det är inte alldeles ovanligt att avslappningsträning kan ge ökad spänningshuvudvärk i början! Det verkar vara samma fenomen som när man får huvudvärk/migrän när man slappnar av i början av helgen eller första dagarna på semestern. Så länge det är ”skarpt läge” hålls symptomen borta, men när man släpper taget kommer de fram. Jag har många gånger fått kommentaren: ”Avslappningsträning passar inte mig, jag får bara huvudvärk”.  Tänk i stället tvärtom, menar jag.  Huvudvärken visar att du börjat ta till dig avslappningsträningen, värken kommer att ge sig och du kommer att reglera ner din spänningsnivå. De brukar också påverka sömnkvaliteten positivt.

Titta gärna in på min hemsida www.solin.se. I Aktuellt-rutan kan du läsa mer om den systematiska avslappningsträningen och få tips.

Och du – var finns dina smultonställen och smultronstunder som ger avkoppling? Får de prioritet?

Tomhetens möjligheter

Det var i början av 90-talet. Jag arbetade i skolans värld och ett intresse växte inom mig. Jag var nyfiken på vad som skulle hända om det blev alldeles tyst i klassrummet och eleverna satt alldeles passiva, kanske i fem minuter. Vad kunde eleverna då ägna sig åt? Min gissning var att de skulle bli mer uppmärksamma på sina egna tankar, drömmar och fantasier. Min nyfikenhet hade vuxit fram när jag tillsammans med Terry Orlick från universitetet i Ottawa i Kanada tagit fram program för avslappningsträning i skolan, program som inkluderade att eleverna manade fram positiva bilder i sitt inre. När vi provade programmen blev vi uppmärksamma på hur olika barns förmåga var att skapa inre bilder, men att förmågan gick att träna. Många elever kunde lätt återuppliva roliga och självstärkande minnen inom sig. De kunde också på uppmaning se härliga fantasier inom sig, fantasier som de själva kunde styra över.

”Jag älskar att vara i djungeln och hänga i linjalerna.”

Så sa en åttaåring glatt när jag frågade vad han hade tänkt på när han satt där i klassrumstystnaden. Han berättade vidare om äventyren i djungeln detaljrikt och målande. För honom var den inre världen lättillgänglig, levande och han kunde sätta ord på den. Andra elever hade inte den förmågan att ”på kommando” skapa sådana inre upplevelser. MEN både Terry och jag märkte att ju mer vi tränade desto fler elever kunde skapa inre bilder. Att skapa inre bilder kanske inte är rätt utryck, bättre att säga inre föreställningar. Alla ser inte i inre filmer som rullar på utan kanske är mer auditiva; hörselintrycken dominerar. Hos andra dominerar det kinestetiska sinnet. De kinestetiskt inriktade barnen får den mesta upplevelsen i sin kropp när de visualiserar. Vi förstod det när vi bad elever att under ”tysta stunden” tänka på något positivt eller något allmänt självstärkande. Vi gör olika.

”Avslappning är när man sitter tyst och andas lugnt. Dumma tankar försvinner." Måns 9 år

Varför var vi så intresserade av att elever skulle få möjlighet att lära sig att vara i tystnad, botanisera i sitt inre liv och skapa egna inre bilder? Vi trodde helt enkelt att människor, stora som små, mår bra av att stilla sig, rikta blicken inåt och hämta kraft från sina tankar och sin fantasi. Redan då, på 90-talet, såg vi att barns tanke- och fantasivärld till så stor del fylldes av färdiga bilder, färdiga fantasier, från skolan, från bilderböcker och inte minst från barn-tv som sände redan på morgonen. Det här var alltså innan datorer och ”paddor” tillhörde barnens vardag. Vi trodde och jag tror fortfarande att det inre livet behöver motioneras, likadant som muskler behöver användas för att inte förtvina och att intellektet behöver användas för att inte ”slamma igen”.

En kraftfull bonus av den här mentala träningen på lekfull barnnivå blev att eleverna blev uppmärksamma på att vi inte är våra tankar, vi är inte våra känslor. Tankar och känslor är istället något som skapas inom oss och vi själva kan vara medskapare. Vi behöver inte vara ett offer för de känslor och tankar som kommer. Vi kan öva oss att vända den inre blicken mot det som gör oss gott.

Oj, jag hade tänkt skriva om tomhetens möjligheter ur ett helt annat perspektiv, men så kom de här inre bilderna och pockade på. Undrar vad som dyker upp nästa gång, Jag har nämligen bestämt mig för att hålla kvar vid temat Tomhetens möjligheter – antagligen för att det betyder något för mig själv just nu.

Till slut: Hör gör du när du tänker? Kommer det någon slags inre bilder eller är det andra förnimmelser? Dela gärna med dig!

Och du som har barn eller barnbarn, tänk på vilka möjligheter barnen har att skapa egna inre föreställningar när du läser högt i en bok utan bilder. De får skapa sina egna. Vill barnen sedan dela med sig av ”hur det ser ut i gummans stuga” eller ”hur de tror att gumman känner sig”, då är det förstås en bonus för er båda.

PS: Vill du veta mer om hur man kan använda Terry Orlicks och mina idéer hemma med barn eller barnbarn? Gå in på www.solin.se/mindshop och titta efter boken Visst kan du – för barn och föräldrar.

Klart man ska fira!

Med åren har jag blivit bättre och bättre på att hitta anledningar att fira. Livet är värt att sätta guldkant på! 
Ett problem, om än inte så stort, är att jag förknippar firande med tårta och annat smarrigt. Idag är jag inte så benägen att äta sådant. (Jag skrev inte att lusten inte finns, men LCHF har hjälpt mig att minska suget.) Skumpa eller annat sprattelvatten, säger någon. Visst, men det är inte alltid ett alternativ. Men i fredags var det rätt med skumpa. Då var det dags att fira publiceringen av min bok TREDJE STEGET tillsammans med de som medverkat i boken. Tjoho!

I TREDJE STEGET intervjuar jag sjutton experter och fjorton pensionärer. Själv är jag som 60-plussare förstås nyfiken på övergången till en ny livsfas och ett fortsatt aktivt liv.

EXPERTERNA berättar i boken om hörnstenarna för ett gott liv i fasen efter det aktiva yrkeslivet. Forskare och andra sakkunniga, som Birgitta Piper, Carl-Jan Granqvist, Lena Leissner, Lennart Koskinen, Eva-Britt Hult (se bild), Lars-Eric Uneståhl, Malena Ivarsson och Nisse Simonson, bjuder in till samtal som belyser en rad livsfrågor. De delar även med sig av hur de ser på sig själva i och inför steget in i en ny livsfas.

PENSIONÄRERNA bidrar frikostigt med sina livsberättelser. De är privatpersoner med varierande bakgrund och erfarenhet som berättar hur de hanterat övergången till pensionär. En annan viktig fråga är förstås vad de vill med åren innan de blir gamla.

                                       

För mig har det varit en stor förmån att få lyssna på alla berättelser. Jag har blivit inspirerad och fått hjälp att reflektera över mig själv och kommande övergångsprocesser. En övergångsprocess handlar om att så småningom inte vara yrkesverksam. En annan är att hantera en övergång till fjärde åldern, då man inte fullt ut klarar sig själv.  Nästa kommande övergång, att lämna detta livet, det får jag återkomma till.

Min förhoppning är att TREDJE STEGET ska fungera som inspirationskälla och stimulera till samtal och reflektion om livet efter arbetslivet. Jag har redan fått några kommentarer.

       

      Kapitlet Vem är man när lösenorden raderats ut? 

      "Åh, så skönt att läsa det kapitlet. Jag är alltså inte ensam om att känna så .. 

      och livet kan bli bra ändå."

      Kapitlet Glädjen i att träffa en ny man.

      "Så hoppingivande, det är inte försent att bli kär igen, 

      trots att man är är sjuttio." 

Att träffa en ny partner kan förstås vara något att fira, men känslan att att känna sig levande kan komma bara av att njuta i stunden. En mogen kvinna berättar för mig hur hon njutit av ett fint samtal med en jämnårig man, samtidigt som hon kände hans fysiska närhet. Livet består av ögonblick. Det gäller att fånga dem. 

Ögonblicken har vi förstås också möjlighet att njuta av också i efterhand. 

Här flyger mina tankar iväg till fredagskvällsrutiner. En och annan av oss tar ett glas vin på fredagskvällen. Varför inte hälla upp ett glas och inleda med Det ska vi fira! och skåla med sig själv eller andra för veckans guldkorn. Repetition är all kunskaps moder, påminner oss Nisse Simonson i kapitlet Minnets möjligheter. Jag är också säker på att det vi upprepar, det vi pratar om, det fastnar bättre. Varför inte satsa på guldkornen - och kom ihåg att guldkorn kan vara små, riktigt små. 

Vad tycker du har varit värt att fira den här veckan? 

Njutningar

På väg mot Carl-Jan Granqvists herrgård i Saxån. Sjukhusvistelse och ett krånglande knä har tidigare hindrat vårt möte, men nu är det dags. Jag ska intervjua honom om njutningar för min bok som nu fått sitt slutliga namn: Tredje steget - intervjuer om en ny fas i livet.


I telefonen berättade Carl-Jan att knät gör att han är fast på husets övervåning, långt från köket och kaffebryggaren. Jag stannar därför till på bensinstationen i Grythyttan för att fylla min fjälltermos med kaffe. Mitt emot bensinstationen ligger Måltidens Hus, byggnaden som Carl-Jan lät forsla hem från världsutställningen i Sevilla. Undrar om han njuter av den åsynen när han passerar? Ja, mina tankar går spontant till temat för min kommande intervju, njutningar. Mat och vin är kanske annars de njutningar vi först tänker på när Carl-Jan kommer på tapeten. Undrar vad han mer njuter av mer än mat och dryck?
Tre timmar senare lämnar jag Saxån, uppfylld av mitt möte med Carl-Jan som trots vissa smärtor tog mig med i vindlande berättelser; allt från hur han njöt av att få arbeta med de "tilltufsade" flickorna i tv-programmet Carl-Jans änglar till överdådiga upplevelser av champagneprovning till nykomponerad musik i Versailles. Mer kan du läsa i Tredje steget som kommer ut om en månad.

Njutningar. Intervjun med Carl-Jan väcker förstås mina egna funderingar
Vad njuter jag av? Nja, det ligger nog inte på champagnenivån, även om jag attraheras av rubriken på intervjun med Carl-Jan: Unna dig att gå på livets kalas. Jag njuter mer av det lilla, små vardagsnjutningar som att se årets första snödroppar eller dela en lunch med människor jag gillar. Dagens morgonpromenad till tandläkaren i strålande solsken och med kvittrande småfåglar var en njutning som överskuggade... ja du förstår vad. Annars är vandring i storslagen natur svårslaget, liksom att öppna ytterdörren och se min käresta le mot mig från två meters höjd.

Och du? Vad njuter du av? Om du skulle räkna upp fem njutningar - vad skulle det vara?

Gödsla eller inte gödsla - det är frågan

Nu kan väl inte semesteruppehållet motiveras längre. Även om gräsmattan beter sig som om det vore högsommar. Hmm. Det är nog bäst att gödsla lite mindre i fortsättningen.

"Gödsla det goda" sa den fantastiske gamle pedagogen Sune Martinsson. Jag citerar honom i min bok Landa mjukt - att hantera vardagens stress och se framåt med mental träning. Igår blev jag påmind om honom när Pia Sundhage intervjuades i Sportnytt. Hon säger där att hon vill hjälpa spelarna att utveckla sina styrkor, snarare än att se sina brister. Jag tittar efter det friska, det som är bra, säger hon.

Tänk, det stämmer så bra med två forskningsansatser som står för ett nytänkande. Det ena är
Positive Organizational Science, POS, en forskningsgren som i Sverige leds av Birgitta Södergren. "Ställ frågorna i positiva termer", säger Birgitta. Tittar vi efter problem, då ser vi problem. Titta istället tittar efter de goda undantagen, även när det är problematiskt. Då får vi syn på det som ger resultat. Naturligtvis är inte POS allena saliggörande utan ska ses som ett viktigt komplement till traditionellt tänkande, men det ger människor energi!

Den andra forskningsansatsen företräds av den numera framlidne medicinske sociologen Aaron Antonovsky. Den benämns salutogen. Salus = hälsa. Inom den salutogena forskningen letar forskarna efter faktorer som skapar hälsa och välmående istället för att leta efter det som inte fungerar. Det kallas i mer vardagliga hälsosammanhang för friskfaktorer. Leta efter friskfaktorer, inte bara riskfaktorer! - är budskapet.

Hur är ansatsen i din egen vardag? Letar du riskfaktorer eller friskfaktorer?

Vill du ta del av mer tankar om ovanstående fenomen? Läs Pia Sundhages och min bok Spela på bästa fot - att leda med glädje. Wahlström & Widstrands förlag.

Winston Churchill, i hetluften under andra världskriget - en man med fingertoppskänsla men kanske inte nyansernas mästare får avsluta idag:

                 

                             Att hitta vad som är fel kan vilken idiot som helst göra. 

                                     För att se vad som är bra krävs ett geni.

Känna sig ung

Idag känner jag mig ung, sa jag till väninnan. Och tänker sedan: Vad är det att känna sig ung?

Dagens aktiviteter som fick mig att säga så:

1. Tog en löprunda. Nåja, jag lufsade fram utmed stranden i tjugo minuter. Det var något nygammalt. Jag slutade jogga efter att en sjukgymnast för 7-8 år sedan sa att det var en onödig belastning på kroppen i min ålder. Nya rön har fått mig att tvivla på hennes ord och det var härligt att känna att det fanns en viss spänst i steget. Kände jag mig ung? Nja, vid närmare eftertanke är nog levande ett bättre ord.

2. Badade i Vänern och doppade huvudet. Jag väljer oftast att ”rädda frisyren” av ren lättja, men idag skulle jag ändå tvätta håret. Efter badet spred sig en härlig pirrande känsla från de bara fötterna till det blöta hårrufset. Den pirrande känslan övergick till en skön värmevåg genom kroppen där jag stod på klippan. Kände jag mig ung? Nja, levande var nog även här ett bättre ord.

 

3. Utomhuskonsert med Lars Winnerbäck vid sagoslottet Läckö. Jag gungade till musiken och kände vibrationerna i hela kroppen. Kände jag mig ung? Ja. Men det hör nog ihop med det faktum att utomhuskonserter och gung till svensktoppsartister är något jag förknippar med ungdom. Hur kände jag mig inombords? Levande!

Nu har jag satt myror i huvudet på mig själv. Sätter jag likhetstecken mellan att känna sig ung och känna sig levande? Nej, så är det nog egentligen inte när jag tänker efter. Men varför sa jag till väninnan att jag kände mig ung när jag menade att jag kände mig levande? Finns det en bild inom mig att man blir mindre levande som 60+? Ja, den frågan måste ställas. Jag får fundera vidare. 

Kanske du som läsare har tankar om vad detta med att känna sig levande betyder för dig. Dela gärna med dig. 

För egen del vill jag fortsätta att doppa huvudet, lufsa utmed stränder och gunga till musik.